Stark pro-israelisk bias i Dagens Nyheters rapportering av kriget i Gaza: En mediebias-analys mellan den 7:e oktober – 7 november 2023

En kvantitativ analys avslöjar en pro-israelisk bias i DN:s rapportering av krigets första månad. Vi analyserade 233 artiklar och fann ett mönster av obalans i rapporteringen till Israels fördel.

Introduktion

Mediabias kan beskrivas som partiskhet i hur medier rapporterar om olika nyheter och frågor. Mediabias har varit ett återkommande problem inom den västerländska rapporteringen av Israel & Palestina-konflikten, och detta har noterats i årtionden. För ett par år sedan skrev 500 journalister under ett öppet brev som uppmanade USA:s mediastationer till en mer balanserad rapportering av konflikten. I mitten av november skrev över 1484 journalister under ett liknande brev där man fördömde den snedvridna västerländska rapporteringen samt varnade för att media kan bli ”medbrottslingar till folkmord.” Under de senaste veckorna har personal från amerikanska CNN gått ut med att CNN:s redaktionella policy tvingar fram spridning av israelisk propaganda och censurering av palestinska perspektiv, vilket man menar lett till en mycket partiell bevakning av Israels krig i Gaza.

Även i Sverige har vissa reagerat på hur Israels krig i Gaza rapporteras, och detta har diskuterats i enstaka medier. Men den bredare konversationen tycks ha stagnerat, och anklagelser från vissa håll om att mediekritiken ”hamnar farligt nära konspirationer” gör det nödvändigt att systematiskt undersöka hur medierapporteringen faktiskt ser ut. Det är i bakgrund till detta som vi har undersökt DN:s rapportering av den första månaden av Israels krig i Gaza, efter Hamas attack i Israel den 7:e oktober. Nedanför presenterar vi de viktigaste resultaten från vår undersökning. All information om metod, kod och data kan hittas här.

1. Israeliska dödsfall omnämns 12 gånger oftare än palestinska, givet faktiska dödstal

Vår analys mellan den 7:e oktober – 7 november visar att det är stor skillnad på hur ofta israeliska och palestinska dödsfall nämns i DN:s rapportering. Under denna period nämns israeliska dödsfall 220 gånger, medan palestinska dödsfall nämns 171 gånger—detta trots att det enbart tog ca 4–5 dagar för den palestinska dödssiffran att vara lika hög som den israeliska, samt att den palestinska dödssiffran var ca 10 gånger så hög som den israeliska i slutet av analysperioden. Om vi inberäknar de faktiska dödstalen på båda sidor mellan den 7:e oktober – 7:e november, vilket är 1139 israeler och minst 10 328 palestinier (en konservativ beräkning då flera tusen även saknas och ligger begravda i rasmassorna) så betyder det att israeliska dödsfall nämns ungefär 12 gånger så ofta som palestinska dödsfall.

Figur 1. Palestinska och israeliska dödsfall mellan den 7:e oktober och 7: november. Källa: Gazas Hälsoministerium.

Figur 2. Palestinska och israeliska dödsfall nämnda i DN mellan den 7:e oktober och 7: november.

Ett annat sätt att säga samma sak på är att det krävs ungefär 5 israeliska dödsfall för att dessa ska nämnas i DN, medan det krävs drygt 60 palestinska dödsfall för att de ska nämnas.

Figur 3. Antal dödsfall som krävs för att nämnas 1 gång i DN mellan den 7:e oktober och 7: november.

2. ~230 stycken israeliska gisslan nämns 197 gånger medan ca 2200 palestinier som tillfångatagits sedan 7:e oktober nämns 5 gånger

En annan observation är att de ca 230 stycken gisslantagna i Hamas-attacken får mycket större plats i DN:s rapportering än de över 2200 palestinier som tagits tillfånga sedan den 7:e oktober. Olika termer som beskriver bortförande under tvång, som gisslan, kidnappad, tillfångatagen, frihetsberövad, internerad, etc. har använts för att identifiera hur ofta palestinska och israeliska tillfångatagna nämns. De israeliska gisslantagna nämns 197 gånger genom dessa termer, medan palestinska tillfångatagna bara nämns 5 gånger—varav de flesta kommer från en och samma artikel. Ord som “gripits” eller “arresterats” har inte inkluderats då dessa ord har en annan betydelse—de signalerar att de frihetsberövade har begått något brott som rättfärdigar ett gripande. De 2200 palestinier som hålls i administrativt förvar sedan den 7:e oktober har godtyckligt frihetsberövats utan åtal eller rättegång, och flera människorättsorganisationer har rapporterat om att de utsätts för tortyr. Även om termer som “gripits” eller “arresterats” hade inkluderats så används dessa ändå enbart 10 gånger totalt för att beskriva palestinska tillfångatagna.

Figur 4: Antal gånger israeliska och palestinska tillfångatagna nämns i DN mellan den 7:e oktober och 7:e november.

3. Känsloladdade ord som ”blodig,” ”brutal,” ”massaker” och ”slakt” används för att beskriva dödligt våld mot israeler men inte palestinier

Ett annat resultat är att våld mot israeler och palestinier beskrivs på diametrikalt olika sätt. Hamas attack den 7:e oktober, som skördade ca 1139 israeler (inkluderat israelisk militär) beskrivs upprepade gånger av DN med känsloladdade ord som ”blodig” och ”brutal.” Attacken den 7:e oktober beskrivs också som ett ”massmord,” en ”massaker” och en ”slakt,” där israeler ”mördats.” Otaliga gånger målas utövarna av det dödliga våldet upp som bestialiska terrorfanatiker, drivna av hat.

Trots att det endast tog ca 4–5 dagar innan de palestinska dödssiffrorna var lika höga som de israeliska, och att de palestinska dödssiffrorna var ca 10 gånger så höga som de israeliska den 7:e november, så används känsloladdade ord nästan inte alls i referens till palestinier. Två gånger beskrivs dödande våld mot palestinier som blodigt, och då är det i referens till 1) en bosättarattack på Västbanken och 2) spekulationer om huruvida Israel eller Islamiska Jihad står bakom attacken på al-Ahli sjukhuset den 17:e oktober. Följaktligen kan vi enbart identifiera ett fall som generöst kan tolkas som att DN använder ordet ”blodig” för att beskriva den israeliska militärens våld mot palestinier. Ingen annanstans används ”blodig,” ”brutal,” ”slakt” eller ”massmord” för att beskriva den israeliska militärens dödliga våld mot palestinier, trots att fruktansvärda attacker på civila har skett varje dag sedan den 7:e oktober.  

Figur 5. Förekomst och frekvens av känsloladdade ord för att beskriva dödligt våld mot israeler och palestinier i DN mellan den 7:e oktober och 7: november.

När det gäller det våld som palestinier utsätts för talas det i stället mer om situationen för civilbefolkningen i allmänhet. Det ”mänskliga lidandet” framställs återkommande som stort. Israels dagliga dödande av palestinier beskrivs med ett relativt kliniskt språk, ofta som ett vagt resultat av ”attacker,” ”räder” eller ”operationer” mot Hamas-mål. Fokuset är ofta flyttat från aktören som utför handlingarna (Israel) till vad den israeliska militären säger sig ha velat åstadkomma med attacken.

Nedanför följer några representativa citat som illustrerar hur dödligt våld mot israeler och palestinier beskrivs på olika sätt, och hur aktörerna för dåden (Israel och Hamas) identifieras i olika grad.

”Som ett direkt svar på Hamas blodiga attentat pågår nu den israeliska militärens attacker mot Hamas i Gaza, och som även drabbar civila. Hittills har minst 1 500 personer dödats, uppger palestinska myndigheter.”

Notera att Hamas attack är “blodig,” medan Israels attacker mot Hamas “drabbar civila.” Israels dödande av civila framstår som enbart en sidoeffekt av dess attacker mot Hamas, vilket har effekten att rättfärdiga fortsatt dödande av palestinier, samt förflytta ansvaret för dödandet från Israel till Hamas.

”Den efterföljande eskaleringen av konflikten har slagit hårt mot barn i Gaza. Israeliska bombningar har jämnat hundratals byggnader, däribland många bostäder, med marken.”

Notera att “eskaleringen” [Israels urskillningslösa bombningar] “slagit hårt mot” [dödat tusentals] barn i Gaza. Israel beskrivs inte som direkt aktör i dödandet av barn i Gaza.

”Sedan Hamas massmord på fler än tusen israeliska civila den 7 oktober har Israels säkerhetsstyrkor intensifierat sina nattliga räder. Minst 84 palestinier har dödats på Västbanken de senaste två veckorna, 1 400 har skadats och omkring tusen gripits, enligt palestinska myndigheter.”

Notera att Hamas attack var ett “massmord” och att detta lett till att Israel har “intensifierat sina nattliga räder” [våld, mord och kidnappningar av palestinier och allmän förstörelse av deras hus och bostadsområden]. Dessutom beskrivs det att Israels militär “gripit” omkring tusen palestinier, utan att tydliggöra att detta till stor del handlar om ett godtyckligt frihetsberövande.

”Över 1 400 människor, varav majoriteten civila, mördades i Hamas terrorattack den 7 oktober. Ytterligare över 200 – barn, kvinnor och äldre – togs som gisslan och fördes till Gaza. Israel har svarat med att invadera Gazaremsan där över 10 000 civila dödats, enligt Hamasstyret.”

Notera att 1 400 människor “mördades” i Hamas attack, medan 10 000 civila i Gaza har “dödats” — “enligt Hamasstyret.”

”En attack mot en FN-ledd skola i flyktinglägret Jabalia i norra Gaza dödade 20 människor och skadade flera på lördagen, enligt FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA. Människorna hade sökt skydd i skolbyggnaden då de tvingats från flyktinglägret Jabilia sedan Israel genomfört ett flyganfall mot lägret i tisdags. Barn finns bland de döda, enligt FN. Israels försvarsmakt IDF förnekar att de skjutit mot skolan och säger att explosionen kan vara ett resultat av att man skjutit mot andra mål i närheten.”

Notera att en till synes oidentifierbar “attack” mot en FN-ledd skola dödade 20 människor. Israel nämns inte som aktör trots att det är nästintill otänkbart att någon annan skulle ha utfört attacken. Israel ges sedan utrymme att bortförklara sig, och ingen annan information ges som motsäger Israels påstående.

”Den Hamasstyrda hälsomyndigheten i Gaza hävdar att över 1 500 civila har dödats redan, av dem 500 barn. Dessa uppgifter kan inte bekräftas av andra källor.”

Notera att Gazas hälsomyndighet, och de dödssiffror de rapporterar, misstänkliggörs genom att betona att myndigheten styrs av Hamas, och att siffrorna inte kan bekräftas av oberoende källor. Detta görs inte när de israeliska dödssiffrorna diskuteras, trots att de rådit mer oklarheter kring dem.

Mönstret vi noterar gång på gång är hur dödligt våld mot israeler målas upp med starka känsloladdade ord, samt att aktören, Hamas, nästan alltid identifieras. Därtill litar man på den israeliska militärens uppgifter i högre utsträckning än man gör på palestinska uppgifter. Israels dödstal från den 7:e oktober ifrågasätts sällan eller aldrig, trots att dessa siffror visat sig vara överdrivna. Det pratades länge om minst 1400 dödade människor i Hamas-attacken, vilket sedan justerades ned till 1139 stycken. Inkluderat i dödssiffran är även israelisk militär, vilket också sällan tydliggörs i media. Antalet dödade civila är någonstans mellan 600–800 personer.

Dödligt våld mot palestinier beskrivs i stället mer som ett olyckligt resultat av israeliska attacker mot Hamas. Detta narrativ upprätthåller illusionen att Israel inte riktar in sig på civila mål, samt bidrar till att rättfärdiga de stora antalet palestinier som dödas av Israel. Den israeliska militären identifieras inte alltid som den aktör som dödar palestinier, utan läsaren lämnas oftast att pussla ihop detta själv. När Israel nämns som aktör ges de ofta tillfälle att antingen neka eller förklara sig—ofta genom att säga att de attackerat diverse ”Hamas-mål.”

När de palestinska dödssiffrorna nämns förtydligas det ofta att uppgifterna inte kan verifieras eller bekräftas av andra källor. Ett annat vanligt sätt att misstänkliggöra informationen från Gaza är att lägga till ”Hamasstyrd” före den palestinska myndighet som delger uppgifterna. De palestinska dödssiffrorna har dock visat sig vara tillförlitliga.

4. Antisemitism nämns ungefär 9 gånger så ofta som islamofobi

Det är även stor skillnad på hur ofta antisemitism och islamofobi, och liknande termer, nämns i DN:s rapportering. Totalt sett nämns antisemitism 95 gånger och islamofobi 11 gånger under den studerade perioden. Antisemitism nämns med andra ord ungefär 9 gånger så ofta som islamofobi. Både antisemitism och islamofobi har ökat under de senaste månaderna, men det är svårt att jämföra dessa siffror med den faktiska prevalensen av hatbrott mot judar, muslimer och palestinier pga. det höga mörkertal som finns. En annan komplicerande faktor är att trots att antisemitismen ökat under de senaste månaderna är inte allt som rapporteras som antisemitism, faktisk antisemitism. Ett exempel är att DN citerar den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL) flera gånger som källa när det gäller ökningen av antisemitism, trots att organisationens siffror är tveksamma. ADL:s kartläggning av antisemitism har kritiserats då organisationen medvetet likställer anti-Sionism med antisemitism—vilket i sig kan beskrivas som en form av antisemitism. Sedan den 7:e oktober har ADL felaktigt klassificerat protester och demonstrationer mot kriget i Gaza, ledda av judiska grupper som Jewish Voice for People and IfNotNow, som en del av den ökade antisemitismen i USA. DN hänvisar även upprepade gånger till ”pro-palestinska slagord” som exempel på antisemitism, utan att vara tydlig med vilka slagord det gäller. Eftersom anti-Sionism och antisemitism ofta sammanblandas i västerländsk media är det viktigt att vara tydliga med vad man menar utgör antisemitism.

Figur 6. Antal gånger antisemitism & islamofobi nämns i DN mellan den 7:e oktober och 7: november.

Diskussion

I vår analys av bias i DN:s rapportering av kriget i Israel-Palestina har vi kunnat notera en påtaglig bias i fördel för Israel. Dödade och kidnappade israeler får större utrymme i DN än dödade och tillfångatagna palestinier, trots att de senare är många gånger fler. Dödligt våld mot israeler tas på stort allvar och humaniseras—smärtan, sorgen och ilskan förmedlas genom starka ord och fördömanden. Dödligt våld mot palestinier, däremot, må vara olyckligt, men inte till den grad att aktörens handlingar beskrivs med känsloladdade ord eller fördöms. Den systematiska avhumaniseringen vi ser av den palestinska befolkningen i DN:s rapportering av kriget är allvarlig och kan bidra till att Israels krigsbrott mot palestinier rättfärdigas i den svenska offentliga debatten.

De resultat vi har presenterat här är varken unika eller förvånande. Liknande resultat har påvisats i jämförliga undersökningar av brittiska och amerikanska mediers rapportering av Israels krig i Gaza under de senaste månaderna. Ett återkommande resultat är att västerländsk media tenderar att rapportera om kriget i Israel och Palestina med en underliggande pro-israelisk bias.

Genom vår mediebias-analys har vi åskådliggjort den mest uppenbara förekomsten av pro-Israel bias i DN:s rapportering, men mycket mer skulle kunna belysas och analyseras. Som exempel skulle man även kunna identifiera hur många gånger palestinier och israeler intervjuas, hur ofta israeliska och palestinska representanter får komma till tals och hur den informationen de förmedlar hanteras (misstänkliggörs eller accepteras), hur aktiv och passiv röst används i relation till brott mot israeler och palestinier, vilket perspektiv och narrativ som dominerar i rubriksättningen och i artiklarna i helhet, osv.

Vi begränsade vår analys till DN och den första månaden av kriget i Gaza pga. begränsade resurser, men det vore välkommet med liknande undersökningar över fler av de största tidningarna i Sverige under en längre period. Sådana undersökningar hade kunnat ge en mer heltäckande bild över hur dessa mönster av mediebias ser ut i olika tidningar och över tid. Även om vi har valt att fokusera på DN:s rapportering i den här analysen tror vi inte att de sticker ut speciellt mycket från andra stora medier i Sverige. Dominanta perspektiv och uppfattningar är sällan begränsade till specifika journalister och nyhetsproducenter, utan är i stället ofta en del av ett bredare samhällsnarrativ. I det här fallet tycks det dominanta samhällsperspektivet vara att palestinska liv inte är värda lika mycket som israeliska liv. Det är en mening som borde få alla med ett uns av humanitet att rysa.